OM DET NYA SÄTTET ATT FISKA I DE NORRLÄNDSKA ÄLVARNA

Intresset för laxen i Torne älv har funnits så länge människan har varit bosatt vid älven. Fångstmetoderna har utvecklats, men redan 1738 presenterades den mest effektiva fångstmetoden.

Anders Hellant disputerade, under handledning av Anders Celsius i Gustav auditoriet i Uppsala den 31 maj 1738, med sin akademiska avhandling De novo in fluviis norlandiarum piscandi modo, det vill säga studien om det nya fiskesättet i de norrländska älvorna. I denna avhandling presenterar Hellant en ny slags laxpata (ordet pata kommer från finska ”pato” som betyder damm). Den här avhandlingen förefaller också vara den första akademiska avhandlingen som översattes till svenska, eftersom Hellant ville beskriva fångstmetoden även för dem som inte kunde latin.

 

 

Hellant skildrar i avhandlingen hur han vid de norrländska fiskrika älvarna ofta har sett med förundran och medlidande på hur de flesta av traktens män var flitigt upptagna med fisket under hela den korta sommaren och försummade jordbruket på sina ägor och andra viktiga uppgifter. Enligt honom var deras pator besvärliga och gav en dålig fångst. Således föreslår han att: ”Vid någon norrländsk älv ska man bygga en sådan pata att inte en enda fisk, tvärtemot som det är nu, kan vandra uppför strömmen utan att bli fångad”. Verket innehåller en belysande illustrering av den nya fångstmetoden och en detaljerad beskrivning av byggandet. Han presenterar även en beräkning av hur mycket inkomsten förbättras med den nya fångsttekniken jämfört med de gamla metoderna.

Det finns även funderingar kring vad som händer om alla vandrande laxar fångas: ”Däremot kan man hävda att om man på detta sätt kan fånga alla vandrande laxar innan de har hunnit leka, kan man ha anledning att frukta att med tiden skulle man kunna fånga dem tills de utrotas. Och även om det är högst sannolikt att dessa fiskar kommer varje år ända från Atlanten genom Östersjön till Bottenviken och Norrland, då man ibland hittar sådana fiskekrokar med bevarade fisketrådar som används vid fångster längs Ölands kuster. Erfarenheten visar dock att till dessa älvar vandrar det inte längre lika mycket lax som förr i tiden, då fiskarna var färre, vilket verkar stödja detta påstående. Oavsett hur det förhåller sig – en ny pato är också bra på så vis att man utan besvär får fångstresultat och kan jämföra det med förra årets fångst; således kan man, om man vill, göra ett uppehåll med fångsten och låta varannan, var tredje eller var fjärde dag, eller en viss mängd fisk, fritt få vandra upp i dessa älvar för att föröka stammen”.

Senare byggde man dessa slags fällor, det vill säga karsinapator (från finska ”karsina” som betyder inhägnad), vilka under sin tid var världens största fångstredskap konstruerade av trä. Den sista som användes i Torne älv var Kivirantas pata, som 1973 restes upp för sista gången.

 

Ari Savikko