Juhani Aho, en av landets mest uppskattade författare

Juhani Aho (tidigare Johannes Brofeldt) 11.9.1861–8.8.1921 har firats med återkommande nationella ceremonier, senast 2011 då det hade förflutit 150 år från författarens födelse och 90 år från hans död. Vänner av äldre litteratur fick då läsa Tuomas Hinttulas et al. Kirjamies Juhani Aho kalamiehenä, Panu Rajalas Naisten mies ja aatteiden: Juhani Ahon elämäntaide och Martti Turtolas och Tarja Lappalainens Kansalliskirjailija Juhani Aho.

 

 

Tidigare har andra skrivit om Aho, bl.a. hans son Antti J. Aho (Juhani Aho, elämä ja teokset, I‑II, 1951) och många andra litteraturhistoriker, ett så stort antal sidor och utförliga skildringar att en lekman var tvungen att stanna upp och tänka efter om det fortfarande fanns någonting väsentligt och viktigt som det inte hade skrivits om. Därför kommer jag inte att uppehålla mig mer vid Ahos ändå så välkända liv.

Juhani Aho var en mångsysslare: journalist och bibelöversättare, yrkesförfattare som livnärde sig själv och sin familj på sitt skrivande, språkbrukare och finska språkets skapare, fiskare och familjefar, en nervöst lagd intellektuell, nationalförfattare, för att nämna några av karaktäriseringarna.

Den litterära produktionen är synnerligen omfattande med ett femtiotal verk. Det går att bekanta sig med listan på bl.a. Juhani Aho-föreningens webbsidor. Med tiden har uppskattningen för de flesta verken avtagit, men några lever fortfarande kvar, bl.a. Rautatie (Järnvägen) (1884), Papin tytär (Prästens dotter) (1885), Yksin (Ensam) (1890), Papin rouva (Prästens hustru) (1893), Kevät ja takatalvi (Vårdagar och frostnätter) (1906), Juha (Johan) (1911) och (främst bland dessa) Lastuja (Spånor)-seriens 8:e del: Lohilastuja ja kalakaskuja (Småfisk och storfisk) (1921), ett verk som fick världsberömmelse. ”Spånorna” gick ett liknande öde till mötes som Arthur Conan Doyles verk. Det som lever kvar är detektivfiguren som denne skapade, Sherlock Holmes, och inte de romaner som han själv hade uppskattat. Skillnaden är den att Aho även uppskattade sina ”spånor”− de gav honom ett älskat innehåll under hans sista femton år i livet.

Lohilastuja ja kalakaskuja (Småfisk och storfisk)

De flesta som är bekanta med hans verk har läst den 2:a utgåvan (WSOY 1956) eller någon av de senare utgåvorna, vilka är ett stort antal då utgivningen blev ”lovligt byte”. Verket med Björn Landströms illustrationer skiljer sig från Spånor-seriens 8:e del; kapitlen Miten kala näkee (Hur fisken ser) och Kuinka särkiä ongitaan (Hur man fiskar mört) finns inte längre kvar och man har lagt till en ny kortskrift Näky (Synen).

Många är förvånade över att en del av skrifterna redan hade publicerats innan boken kom ut, bl.a. i tidningen Metsästys ja Kalastus (Jakt och Fiske), i Stockmanns svenskspråkiga försäljningskatalog, som föreläsning vid sportfiskarnas klubbkväll, den årliga publikationen av Tiede ja elämä (Vetenskapen och livet), i Tidskriften för Jakt och Fiske och Otavan Joulussa (Otavas Jul). Listan är inte fullständig.

Enligt vad jag har förstått hade Ahos tillvägagångssätt influenser från England, där flera fiskeberättelser publicerades först i veckotidningar, i s.k. magasin och de bästa berättelserna samlades i böcker som samma förläggare gav ut. Denna sed är fortfarande i bruk i Finland, bl.a. har mina egna fiskeberättelser publicerats i tidskrifter och de bästa av dem har samlats i böcker.

Ensimmäinen onkeni (Mitt första metspö) skildrar en liten pojkes sinnesstämningar och känslor på ett inlevelsefullt och nyanserat sätt genom att beskriva hur han efter mycket tjat till slut fick sitt första metspö av sin prästfader, den första fångsten och hur händelsen påverkade honom senare i livet. Själv betraktade Aho sig mer som sportfiskare än som litteraturperson.

I ”spånan” Kehukaloja (Skrytfiskar) från början av sitt äktenskap, publicerad i tidningen Metsästys ja Kalastus 1921, framför Aho en iakttagelse som även har berört mig själv: när man skryter genom att skriva, så finns det ingen risk att bli avbruten. Platserna är Porkalas Lill-Svartö och Mikkelskär, och sinnelaget är brådskande och muntert. Varför gå till laxforsen när man har havet? Idén från somrarna i Huopana ger en bild av Ahos mångsidighet och sinnesstämningar. Aho ansåg att flugfiske är samma sak som metande när han hade lust att besöka godsherrens vatten. Tjuvfisket gav extra spänning och havets fiskar verkade tillhöra alla. När Aho så småningom fick sina egna vatten började han vakta dem.

 

 

Ensimmäiset mulloseni (Mina första laxöringar), som publicerades i Stockmanns försäljningskatalog 1921, men var skriven redan 1917, fungerar som en introduktion till Ahos skrivstil, vilken upprepas, förädlas och får nya nyanser senare i Huopana-spånorna. Kapten Ruth tar med Aho till forsen för första gången, i syfte att Aho skulle skriva en upplysande text om småbrukarna: resultatet blev ett flygblad om återvinning av urin och hur man framställer torkad mull.

Aho ansåg att användning av roddare är osportsligt. Kokko lär honom hur man väljer fluga, tar med honom i båten och åker nedströms, hela tiden instruerande. När laxöringen nappar är det som om en elstöt far igenom Ahos kropp. Jag måste få och jag ska få fiska dessa fiskar i hela mitt liv, jag måste till varje pris få ta del av fisket i den här forsen, eller i vilken fors som helst. Och det får Aho och somrarna i Huopana tar sin början.

Koukkuvirta (Koukku ström) beskriver Ahos och Armas Järnefelts resa 1907 genom Heinävesifarleden, inspirerade av en skildring som samma år hade publicerats i Tidskriften för Jägare och Fiskare, i vilken man uppmanar laxfångst vid de djupa sunden och vattendragen i inlandet. Då platsens namn inte hade avslöjats i skildringen tog Aho reda på att det var fråga om Heinävesifarleden, från Pilpankoski nedströms, från visuella bekräftelser av laxfiskar som hade kommit upp till ytan. Efter flera nätter utan byte fångar man öringarna (3–7 kg) med agnfiskar i mörkret.

I ”spånan” Eräs urheilukalastaja (En sportfiskare) beskriver Aho doktor W. Lybeck, som under de första åren fiskade i Huopana och kånkade längs älvstranden på den bästa möjliga utrustningen, kastade så långt att han nådde motsatta stranden, använde devon, spinnare och flugspinnare när han fiskade, dock utan att vara flugfiskare, tog allt med kraft och tvång. Under ett 15-dagars besök fick Lybeck 24 fiskar, med en totalvikt på 151 kg, och saltade hinkvis med lax. Att fiska var enligt Aho, precis som med alla andra sporter, roligt om man hade det som hobby, men som passion blir det en påfrestning.

Aho fiskade även på andra sätt än bara med flugor. I ”spånan” Se suuri syntymäpäivälohi (Den stora födelsedagslaxen) får man fisken med löja, en spännande beskrivning där Aho är som bäst. Bytet väger ett kilo, de större fiskarna fortsätter med sitt stojande. Ahos känsla för proportioner och hans humor kommer fram som bäst i berättelsen Lastu siitä suuresta lohesta (Sagan om den där stora laxen). Aho ansåg inte att fiske med agnfisk var den högsta klassens sport – även om han också använde agnfisk och andra metoder som metall- och silkesfisk, lockbete (löja) samt till och med mask. Löjorna lagrades i formalinlösning och förblev fasta och satt bättre fast på kroken. När Eemil Kokko fick napp av en stor fisk som inte ville röra sig ur fläcken satte sig fiskarpojken ner och rökte istället. Flera timmars väntan följde och efter tre timmar blev han även hungrig. Till slut upptäckte han att den stora fisken var en gren, och att den tappade ett – spån.

Aho fiskade alla slags fiskar, favoriter var lax, gädda, abborre – och id. Villebrådet kan man både se och höra, men fisken kommer från en osynlig värld. Fisket är oförutsägbart, det innehåller vinster och förluster, glädje och besvikelse. Rekord mäts inte med vågen, utan genom att övervinna svårigheterna; en fyrakilos laxöring med mask är tillräckligt.

Salaperäiset säyneet (De hemlighetsfulla idarna) är bevis på detta. Iden gav Aho de djupaste sinnesrörelserna, platsen är floden i Vieremä, när Juntta Tammi metar. Idar fick man även vid Porkkala och Huopana. Perioden för nattsländor (bruna och gråa med vingar) hörde ihop med iden, som var en bra fisk för äldre herrar, den lugna fiskarens unika nöje under sommarnätterna. Som bete använde man skalbagge, gräshoppa, trollslända, fluga, husfluga eller levande agnfisk. Aho förstod att en sjunkande fluga måste ersättas med en fluga som flyter på vattenytan – detta var lösningen.

Skicklighet – tillfällighet, tur – fiskarens instinkt, inspiration – entusiasm – inre impuls, nu är det rätta stunden att fiska. När man metar förvandlas de vuxna till barn igen. Den högsta tillfredställelsen får man när något behövs till grytan och lyckas. Med fluga går det bra, även med devon och mask, som Aho ansåg vara lika fint, svårt och befogat som att fånga med agnfisk. Användningen av mask krävde skicklighet i kasten, övning och tålamod. I ”spånan” Onnen ongella otettuja (Några lyckofiskar) finns en fin beskrivning av metande med mask, tekniken för att meta i strömmen, och där bytet blev en öring på 3 kg. Flugan ger en fisk på 5 kg, med devon får man fiskar på mellan 3,5 och 4,5 kg, fiskeperiodens sista fiskar.

I ”spånan” Myllärin housut (Mjölnarens byxor) som först gick under namnet Kasakan housut (Kosackens byxor) följer Aho mjölnarens förberedelser för att fiska, fiskarens djupt rotade övertygelser. I båten börjar fångsten vid forshuvudet, den stora fisken drar ända till selet, där bytet visar sig vara mjölnarens byxor. Kortskriften publicerades 1915 på finska och 1918 på svenska (såsom även Hihhei, sen tuuli vei) (Vem katten tog den) i Tidskriften för Jakt och Fiske.

Stenofylax Stellatus är det vetenskapliga namnet på en viss nattslända och därmed kanske den av Ahos spånor som fördjupar sig mest i ämnet flugfiske. Den publicerades först i 1919 års utgåva av tidningen Tiede ja elämä. När den nämnda arten blev vuxen fångade man med den de största fiskarna i forsen. När åren gick började Aho fiska mer och mer enbart med fluga, samlade in prover och skickade dem till England för undersökning och ville ha information om arten och dess levnadssätt. I spånan finns en utmärkt beskrivning om nattsländans årscykel och om flugfiske. Bytena var stora fiskar, 4 kg och 6 kg för hanar, 5 kg för hona, och också en fjärde fisk, som alla totalt vägde 20 kg.

Den största delen av boken består av fiskeresor till Huopana, Ahos första besök vid forsen, den återkommande vistelsen där varje sommar, relationen till närmiljön, utrustningen, fisket, fiskekumpanerna, den ibland rikliga fiskfångsten och hur man tillredde den. Helheten blir till en realistisk detaljbeskrivning, men utan något målmedvetet urval.

Var och en som har läst Ahos Lohilastuja ja kalakaskuja (Småfisk och storfisk) får själv avgöra sin åsikt om spånorna. Själv lockas jag av deras svårdefinierade rörelseriktning åt flera håll och energin som ackumuleras. Å ena sidan finns sinnesrörelserna, de mentala svängningarna och vibrationerna, den otåliga väntan, rastlösa tankar, ritualerna som lugnar sinnet, å andra sidan den strömmande Huopanankoski och kvällen som skymmer, förberedelserna och väntan, vaksamheten, handlingen som utlöses av nappet, det böjda spöet och spolen som spinner, smiter den eller blir den kvar, motgångarna som man måste leva med.

 

 

Ur dessa föds laxspånornas oemotståndliga kraft hos Aho, den oförutsägbara interaktionen mellan fantasi, hopp och det verkliga, inre och yttre varandet, vars natur är som livet, med sina trovärdighetsattribut som inte står skrivna i några lagar. Litteratur i världsklass.