Den första boken om fiskar skriven av en finländare

Ari Savikko

De äldsta böckerna om ämnet fiskar som har skrivits i Finland eller av finländare går tillbaka till första hälften av 1700-talet. De böcker som finländarna skrev om fiskar var doktorsavhandlingar som var ganska tunna och inte särskilt vetenskapliga jämfört med senare avhandlingar. Fiskar som forskningsobjekt var för övrigt inte särskilt populärt på 1700-talet, så det skrevs inte många avhandlingar.

 

 

Den första avhandlingen om ämnet fiskar hette Salmonum natura och författades av den finländska handlarsonen Daniel Bonge från Uleåborg. Hans avhandling om lax och laxfiske var på latin och disputationen ägde rum i Gustav II Adolfs föreläsningssal på Uppsala universitet den 23 juni 1730 med den medicinska fakultetens samtycke. Disputationen skedde under handledning av Laurentius Roberg, professor i praktisk medicin. Avhandlingen är en typisk produkt av sin tid, i vilken lärdom återges både inom komparativ lingvistik och i naturvetenskap. I avhandlingen förekommer berättelser om lax och även anvisningar om laxsaltning. Följande skildring illustrerar på ett utmärkt sätt hurdan Bonges avhandling var: ”När Uleåborgs stads borgmästare Antti Yrjönpoika Lytraeus år 1650 reste sjövägen hem från Stockholm och i god medvind hade passerat det öppna havet vid Gävle, hände det sig efter att sjömännen hade avslutat sin lunch och tjänstepojken diskat klart tallrikarna, att pojken råkade kasta sin herres silversked, som denne med motvillig tillåtelse av hustrun fått ta med på resan, tillsammans med smutsvattnet ut i havet. Gråtande bekände pojken sin gärning. Händelsen hade också vittnen som såg den ljusa silverskeden sjunka ned i vattnet. Borgmästaren var först upprörd, men sade sedan: ”Låt detta vara vår enda förlust. På det här viset sparar jag den belöning vilken jag i annat fall hade fått betala för den som avslöjade tjuven som tog skeden, eftersom det som havets härskare en gång har tagit, det ger han aldrig tillbaka till dagsljuset.” Med en gynnsam medvind kom uleåborgarna snabbt tre dagar efter händelsen tillbaka till sin hemstad. Men vad i all sin dar hade hänt där under tiden! Magistraten hade sina egna laxnät, vilka varje år ropades ut på auktion. Med dessa nät fångade man lax varje dag. Av fångsten hade man skänkt en ganska stor, nyligen fångad lax till borgmästarfrun, som hon lät skäras upp och tillagas. Obeskrivlig var den sinnesrörelse när hon i laxens innanmäte hittade skeden och såg att det var samma sked som hon hade gett till sin make när han hade gjort sig redo inför färden. Hon tog det som ett bevis på att hennes make hade varit med om ett skeppsbrott och hamnat under vågorna, och familjens övriga medlemmar kunde inte heller tro något annat. De tyckte också att det var ytterst märkligt att den relativt stora skeden hade kunnat passera genom laxens smala hals. Bitarna av den uppskurna laxen hade man lagt till förvaring över natten, då budet kom att borgmästaren hade anlänt och att skeppet redan var i hamn. För honom var det ett under att med egna ögon kunna se och med sina händer röra vid samma sked, som han hade förlorat till havet mer än hundrafemtio svenska sjömil från Uleåborg. Och att dessutom betrakta fisken som på två korta dagar hade hunnit tillryggalägga den långa sträckan för att ge hustrun det som maken hade tappat bort.” Så lär Bonge, måhända oavsiktligt, ha beskrivit den första märkningen av fisk!

I sin avhandling beskriver Bonge även bland annat medicinskt nyttjande av lax. Det ansågs att soltorkad laxgalla var lika bra medicin som björngalla. Laxgallan hjälpte mot maginfektion, när man lät en liten bit lösas upp i starksprit. Med denna bittra vätska kunde man också behandla gamla sår. Laxfettet däremot var bra mot öronvärk och saltat laxkött som brändes till pulver var ett bra botemedel mot öppna bölder.

Det finns också anvisningar i Bonges bok om hur man tillagar lax. ”Nu har turen kommit till att salta laxen. Efter att man vid älvstranden har avlägsnat fiskens innanmäte och putsat innandömet lägger man fiskarna i laxlådor. Ryggen som skurits itu blir tillsammans med sina båda halvor sammanlagt fyra bitar. På dessa strör man över så mycket salt att köttet inte syns. Fiskköttet bäddas in i salt och får stå över sommaren. Runt Sankt Jakobs dag tas fisken upp och saltvattnet renas från olösliga saltgranuler. Därefter läggs fiskköttet i kärl som är gjorda av granträ, utan att tillsätta ytterligare salt. Men det tillvaratagna saltvattnet hälls genom öppningen på sidan av kärlet, då fisken härsknar utan detta saltvatten.”

Slutligen berömmer man hur utmärkt laxen smakade, den vinner till och med över kräftsoppan som Sveriges kardinal bjuder på!